Sånt här ska man inte killgissa om och gör man det ska man vara tydlig med att man inte vet.
Det finns en dom från Växjö tingsrätts mål nr B 4398-23 där domstolen uttalat följande:
“Ammunitionen i beslagspunkt 3 är i kaliber .22 short (5,6x10R). Enligt utdrag från vapenregistret hade NN tillstånd att inneha ammunition i kaliber .22 (5,6x15R) avseende de två vapen han
åberopat. Polisens vapenhandläggare har med hänsyn till detta angett att tillståndet inte omfattar den beslagtagna ammunitionen. Tingsrätten finner att det är utrett att Bert Sixtenssons tillstånd inte
omfattar den kaliber som den beslagtagna ammunitionen i beslagspunkt 3 har, eftersom den avviker
från den kaliber som uttryckligen har angetts i hans vapentillstånd.”
Domen har vunnit laga kraft. En tingsrättsdom är dock inte prejudicerande. Med tanke på hur lagrummet är formulerat finns det god anledning att anse att den är felaktig i det här avseendet, tycker jag.
Vapenlagen 2 kap 8 §
Den som har tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för skjutning får utan särskilt tillstånd inneha
- ammunition till vapnet, om ammunitionen är avsedd för samma ändamål som tillståndet eller rätten till innehav av vapnet avser, och
- ljuddämpare som passar till vapnet.
Min bedömning:
“Ammunition till vapnet” ska tolkas som den ammunition som passar och används till vapnet. Det är även tillåtet att ha målskjutningsammunition till jaktvapen.
Det är vanligt och lämpligt att använda ammunition av flera kalibrar i vapen, där det är samma kuldiameter och endast hylsans längd skiljer, t.ex. 38 short colt och 38 special i 357 magnum, 22 short i 22LR, 44 special i 44 magnum, osv.
Formuleringen “Ammunition till vapnet” infördes genom Lag (1991:1181) om ändring i vapenlagen (1973:1176). Jag har inte hittat något stöd i lag eller förarbeten för att “ammunition till vapnet” endast ska avse den kaliber som anges på vapentillståndet. I proposition 1990/91:130, sidan 35, anges tvärt om att bedömningsfrågan om vilken ammunition som är avsedd för vapnet ska lämnas till vapenhandlaren som säljer ammunitionen:
“Det har gjorts gällande att ett bevis om vapentillstånd inte alla gånger genast och helt otvetydigt utvisar vilken ammunition som är avsedd för vapnet. Med de kunskaper som måste krävas av en vapenhandlare kan det dock rimligen inte vara svårt att avgöra om den ammunition som kunden önskar köpa också är avsedd för vapnet.”
Uttalandet kommer ifrån Justitiedepartementets protokoll.
https://lagen.nu/prop/1990/91:130